Kattens hjärtsjukdomar skiljer sig från hundens. Veterinärmedicine doktor ANNA TIDHOLM redogör för deras förekomst och beskriver de olika formerna av sjukdom i hjärtmuskeln.

Bakgrund
Det är svårt att uppskatta förekomsten av hjärtsjukdom hos katt i Sverige, främst på grund av att de flesta katter varken är försäkrade eller registrerade hos någon organisation. Vad man säkrare vet är att den allt överskuggande orsaken till hjärtsjukdom hos katt är sjukdom i själva hjärtmuskeln, det vill säga kardiomyopati. Till skillnad från hund är förvärvade sjukdomar i hjärtklaffarna, det vill säga kronisk klaffdegeneration, i stort sett okända hos katter. Medfödda hjärtfel är också ovanligare hos katter än hos hundar. En annan skillnad är att manvid kardiomyopati endast hör blåsljud i 50% av fallen vid hjärtmuskelsjukdomar. Kattens hjärtsjukdom förblir därför ofta oupptäckt under lång tid.

Kardiomyopati
Kardiomyopati hos katt indelas i hypertrofisk, restriktiv och dilaterad form, beroende på kamrarnas form och sammandragningsförmåga. I de fall man har svårt att klassificera kardiomyopatin används ofta termen intermediär kardiomyopati.Återigen skiljer sig kattens hjärtsjukdomar från hundens i det att den hypertrofiska formen är den absolut vanligast förekommande formen av kardiomyopati, medan det hos hund är vanligast med den dilaterade formen (se Doggy- Rapport nr 4/2000).

Hypertrofisk kardiomyopati (HCM) är den i särklass vanligaste hjärtsjukdomen hos katt. Orsakerna är sannolikt flera, men anses i en del fall vara genetiska. Olika gener har visats ha ett sambandmed sjukdomen. Hos kattrasen Maine Coon förekommer en form av HCM med autosomal dominant nedärvning* inom vissa familjer. Alla raser och båda könen kan drabbas av HCM. Åldern vid upptäckten av sjukdomen varierar stort, från cirka ett års ålder till tio till tolv års ålder.
HCM yttrar sig som en förtjockning av främst vänster kammare. Med tiden åtföljs detta ofta av en utvidgning (dilatation) av vänster förmak. För att påvisa dessa förändringar krävs en ultraljudsundersökning av hjärtat, en så kallad ekokardiografi.

Symtom och diagnos
Det är ovanligt att katten visar några sjukdomssymtom innan vänster förmak har utvidgats. Det är också ovanligt med hjärtsvikt så länge som förmaksstorlekenär normal. Hjärtsvikt innebär att hjärtat inte längre kan förse kroppen med tillräcklig mängd syresatt blod. De symtom som katten visar vid hjärtsvikt är vanligen andningssvårigheter, bukandning och hjärtklappning. Det är viktigt att komma ihåg att de flesta katter med HCM helt saknar synliga symtom och blåsljud. Diagnosen HCM kan endast fastställas med hjälp av ekokardiografi, utan vilken veterinärens möjligheter att upptäcka sjukdomen är små. Det finns dock andra sjukdomar som ger liknande förändringar i hjärtats kamrar och förmak, till exempel högt blodtryck och hög insöndring av sköldkörtelhormon (hyperthyroidism). Dessa sjukdomarär vanliga hos katter och bör särskiljas från HCM med hjälp av blodtrycksmätning respektive blodprovstagning.

Bakbensförlamning kan uppkomma akut hos katter med HCM eller andra hjärtsjukdomar som ger förstoring av vänster förmak. Orsaken är att det bildas blodproppar i det förstorade förmaket. Dessa förs med blodet via vänster kammare ut i aorta och fastnar i aortas första stora förgrening där kärlen löper ut till bakbenen. Katten blir plötsligt förlamad i ett eller båda bakben, som blir pulslösa
och kalla. Katten upplever oftast stark smärta i samband med detta.

Prognos
Prognosen vid HCM utan hjärtsvikt är god. Katterna lever vanligen i flera år efter det att diagnosen ställts utan att visa symtom på hjärtsjukdom. Årliga kontroller med ultraljud rekommenderas för att följa utvecklingen av hjärtats väggtjocklek och en eventuell förstoring av vänster förmak.Det finns ännu inga studier där man jämför överlevnaden för katter med HCM utan hjärtsvikt med eller utan behandling med till exempel beta-blockare och magnecyl. Sådana studier vore av stort värde eftersom medicinering är ett stort problem för många kattägare. Prognosen vid HCM med hjärtsvikt ärvanligen betydligt sämre eftersom sjukdomenär mer framskriden när hjärtsvikt väl inträtt. Prognosen vid bakbensförlamning, orsakad av en blodpropp i aortas förgrening till bakbenen, anses vara mycket dålig.

Restriktiv kardiomyopati (RCM) är en ovanligare form av kardiomyopati som i betydligt högre grad än HCM förlöper med hjärtsvikt. I internationell litteratur anges ingen ras-predisposition för RCM, men jag har sett sjukdomen framför allt hos unga till medelålders birmakatter i Sverige.

Sjukdomen diagnostiseras framför allt hos katter som utvecklat hjärtsvikt. Hjärtsvikten är vanligen svår och dubbelsidig, det vill säga det finns vätska både i lungblåsorna (lungödem), i brösthålan (hydrothorax) och eventuellt också i buken (ascites). Restriktiv kardiomyopati kan enbart skiljas från HCM genom ultraljudsundersökning. Ekokardiografi visar en ofta kraftig förstoring av båda förmaken och ibland även av höger kammare, i frånvaro av förtjockning av vänster kammare. För att ställa en definitiv diagnos krävs också en flödesmätning, en så kallad Dopplerundersökning.

Dilaterad kardiomyopati
Dilaterad kardiomyopati (DCM) var en relativt vanlig hjärtsjukdom hos katt i USA före 1987, då man visade att sjukdomen orsakades av taurinbrist (vilket också ger skador i ögonbotten). Taurin är en essentiell (livsnödvändig) aminosyraför katt, vilket innebär att katten inte själv kan bilda den utan behöver få den i fodret. Numera har all kattmat tillskott av taurin och DCM är mycket ovanlig. Sannolikt har sjukdomen aldrig varit vanlig i Sverige, och jag har under mina 23 år som veterinär endast sett ett fåtal fall. Som kuriosum kan nämnas att DCM inte är helt ovanlig hos iller. DCM diagnostiseras med ekokardiografi, där en utvidgning av hjärtats alla fyra hålrum ses tillsammans med en starkt försvagad sammandragningsförmåga.

Prognosen är dessvärre dålig vid DCM, och drabbade katter avlivas ofta kort tid efter det att diagnos ställts. Intermediär eller oklassificerad kardiomyopati Ibland kan resultatet av ultraljudsundersökningen av hjärtat inte klart hänföras till någon av ovanstående kategorier av kardiomyopati. I de fallen används ibland termen intermediär eller oklassificerad kardiomyopati. I de flesta fall är ordvalet bara en akademisk fråga, och den hjärtsjuka katten behandlas på samma
sätt som vid HCM.

Medfödda hjärtfel
Medfödda hjärtfel hos katt är ovanligare än hos hund. Antalet publicerade studier angående medfödda hjärtfel hos katt är litet, vilket gör att det är svårt att säkert uttala sig om frekvensen av olika defekter.

I en amerikansk studie obducerades 96 katter med medfödda hjärtfel. Det visade sig att 40 procent av katterna hade missbildade klaffar mellan förmak och kammare, det vill säga mitralis - respektive tricuspidalisdysplasi, och 15 procent hade ett hål mellan kamrarna, det vill säga kammarseptumdefekt.

I en egen, opublicerad studie av 31 svenska katter med olika medfödda hjärtfel var frekvenserna följande: kammarseptumdefekt (9), förträngning av aorta (aortastenos) (9), förmaksseptumdefekt (3), förträngning av lungartären (pulmonalisstenos) (3), en kombination av missbildningar i form av kammarseptumdefekt, felplacerad aorta och pulmonalisstenos, så kallad Fallot´s tetralogi (3), samt enstaka fall av mitralis- och tricuspidalis- dysplasi och kvarbliven förbindelse mellan aorta och lungartären (PDA).
I de flesta fall av medfödd hjärtsjukdom visar katten inga symtom, och defekten upptäcks först vid besiktning i form av ett blåsljud. Ekokardiografi behövs för att ställa diagnos och få enuppfattning om prognosen. Kammarseptumdefekt (hål mellan kamrarna) saknar vanligen klinisk betydelse.

Den drabbade katten lever ofta ett helt normalt liv med normal livslängd. Detta beror på att defekten vanligen är så liten att den inte nämnvärt påverkar blodflödet och hjärtfunktionen. Ju mindre defekten är, desto starkare är blåsljudet eftersom blodhastigheten måsteöka drastiskt för att passera den lillaöppningen. Därför kan man inte med utgångspunkt av blåsljudets styrka säga något om prognosen för en katt med ett hjärtfel utan att veta närmare vilket fel som föreligger.

Aortastenos (förträngning av aorta) gör att den vänstra kammaren förtjockas, vilket kammaren gör för att kompensera den ökade kraft som krävs för att pressa ut blodet genom förträngningen. Denna kammarförtjockning kan vara svår att skilja från lindrig till måttlig hypertrofisk kardiomyopati, och diagnosen får ofta bli en sannolikhetsdiagnos. Det är dock ovanligt med en allvarlig hypertrofi (förtjockning) av vänster kammare vid aortastenos. Prognosen vid aortastenos får ställas något mer avvaktande än vid kammarseptumdefekt, eftersom den förtjockade kammaren kan orsaka oregelbundenheter i hjärtrytmen, vilka ibland kan ha dödlig utgång.


Pulmonalisstenos (förträngning av lungartären) förlöper med en kompensatorisk förtjockning av höger kammare, vilken lätt ses med ekokardiografi. Lungsjukdomar med åtföljande förhöjt tryck i lungkretsloppet kan ge en likartad förändring av höger kammare. Här kan flödesmätning, det vill säga Dopplerregistrering, i lungartären ge diagnosen. Prognosen vid pulmonalisstenos är sannolikt starkt beroende av graden av förträngning.

Förmaksseptumdefekt (ett hål mellan förmaken) är i likhet med kammarseptumdefekten ett lindrigt medfött hjärtfel med god prognos i de allra flesta fall.

Missbildningar i klaffarna mellan förmak och kammare (mitralis- respektive tricuspidalisdysplasi) kan leda till rytmrubbningar och hjärtsvikt, vilket ofta innebär en relativt dålig prognos. De missbildade klaffarna läcker, vilket orsakar blåsljud och en överbelastning av respektive kammare och förmak som förstoras.

Ekokardiografi med Dopplerregistrering ger information om graden av läckage och därmed risk för utveckling av hjärtsvikt.

Persisterande ductus arteriosus (PDA)är en missbildning, en kvarbliven förbindelselänk från fosterstadiet mellan aorta och lungartär. Denna förbindelselänk fyller sin funktion under fosterstadiet då blodet inte syresätts via lungorna, men ska normalt tillbakabildas i samband med födelsen. Om den kvarstår återcirkulerar blod kontinuerligt i lungkretsloppet med en ökad belastning på vänster kammare och förmak, med hjärtsvikt till följd. PDA är den enda typ av hjärtfel som kan opereras med fullgott resultat, det vill säga helt återställd, normal hjärtfunktion. Det är dock viktigt att hjärtfelet uppmärksammas i tid så att sekundära förändringar i hjärtat inte har hunnit bli allvarliga. Fallot´s tetralogi (en kombination av kammarseptumdefekt, pulmonlisstenos och felplacerad aorta) anses vara en ovanlig hjärtmissbildning hos hund, men visade sig vara lika vanlig som enbart pulmonalisstenos respektive förmaksseptumdefekt i ovan angivna studie av hjärtmissbildningar hos katter i Sverige. Man måste dock komma ihåg att det är en relativt liten studie som inte nödvändigtvisär representativ för hela populationen av svenska katter.

Sammanfattningsvis kan sägas att den vanligaste orsaken till hjärtsjukdom och hjärtsvikt hos katt är hypertrofisk kardiomyopati. Denna sjukdom kan lätt förbises av djurägaren och veterinären eftersom den i tidiga stadier inte orsakar några kliniska symtom och i de flesta fall inte ens blåsljud. Endast ekokardiografi kan ge diagnosen och också en uppskattning av prognosen. I de fall där hjärtsvikt inte utvecklats är prognosen god. Det finns ännu inga vetenskapliga studier som ger svaret på frågan om behandlingav hypertrofisk kardiomyopati utan hjärtsvikt förbättrar långtidsprognosen. Vid utvecklad hjärtsvikt krävs livslång behandling och prognosen är dålig.

Anna Tidholm

Fotnot:
Autosomal dominant nedärvning = Gen, somåterfinns i någon av de kromosomer som ej är könskromosomer, och som kommer till uttryck i enkel upplaga

Publicerad med tillstånd av Veterinärmedicine doktor ANNA TIDHOLM som är specialist i hundens och kattens sjukdomar samt europeisk hjärtspecialist. Hon arbetar på djursjukhuset Albano i Stockholm. För litteraturlistan hänvisas till veterinär Anna
Tidholm och Doggy rapport