HCM (Hypertrofisk kardiomyopati)

Behandlingen av HCM är beroende av hur stora förändringarna i vänster kammare och förmak är. Vid lindrig förtjockning av vänster kammare väljer man ibland att avstå från behandling. Med ultraljud följer man dock hjärtmuskelförändringarnas utveckling med jämna intervall, till exempel en till två gånger per år. Vid kraftigare förtjockning av hjärtmuskeln påbörjas vanligen behandling med så kallade beta-blockerare (Tenormin®). Denna typ av preparat framställdes ursprungligen som rena blodtryckssänkande preparat, men har på senare tid blivit populära vid behandling av hjärtsvikt.

Vid HCM används beta-blockerare främst för att minska tendensen till hjärtmuskelförtjockning och oregelbunden hjärtrytm. De flesta katter tolererar Tenormin väl, även om en del opponerar sig mot själva tablettgivan. Vissa veterinärer föredrar att användaså kallade kalciumkanalblockerare istället för beta-blockerare. Dessa preparat har också ursprungligen använts i behandlingen av högt blodtryck hos människa. Det finns inga studier som klart visar vilket av preparaten som är bäst att använda vid HCM hos katt. En av fördelarna med Tenormin är att medicinering sker endast en gång dagligen. I de fall där även vänster förmak är utvidgat bör någon form av ”anti-blodproppsmedicin” användas, eftersom det anses finnas en risk för att utveckla blodproppar i det utvidgade förmaket. Vanlig magnecyl används för att minska risken för blodproppsbildning, även om effekten av preparatet har ifrågasatts.

Vid akut hjärtsvikt med lungödem (vätska i lungblåsorna) och/eller hydrothorax (vätska i brösthålan) krävs akut insatt, intensiv medicinsk behandling med vätskedrivande preparat för att katten ska överleva. Intravenösa injektioner med furosemid (Furix) ges var till varannan timme, och kattens andning kontrolleras fortlöpande.

Det är viktigt att kontrollera njurfunktionen efter avslutad intensivbehandling, eftersom det finns en risk att denna temporärt påverkas negativt. När hjärtsvikten är hävd minskas dosen vätskedrivande medel till lägsta möjliga dos. Katter är, till skillnad från hundar, känsliga för medicinering med vätskedrivande preparat. I övrigt behandlas katterna som ovan är beskrivet. Ibland används också så kallade ”ACE-hämmare” (angiotensin-converting- enzyme-hämmare) för att motverka de i längden skadliga försvarsmekanismer som sätts igång i kroppen vid hjärtsvikt.

RCM(Restriktiv kardiomyopati)
Behandlingen är densamma som vid hjärtsvikt orsakad av HCM. Prognosenär dock betydligt sämre, och vanligen avlivas dessa katter på grund av terapisvikt (resultatlös behandling). Liksom vid alla
tillstånd där vänster förmak är förstorat finns även här risk för blodproppsbildning.

DCM (Dilaterad kardiomyopati)
Behandlingen omfattar i förekommande fall vätskedrivande medel (furosemid), digitalis, ”ACE-hämmare” och taurin.

Anna Tidholm/Doggy Rapport 03/02